Sparbankerna är Sveriges äldsta kreditinstitut, de flesta startade i mitten av 1800-talet.Syftet med bildande av sparbanker var att bekämpa dåtidens fattigdom och sociala misär genom att förvalta de fattigas pengar och uppmuntra till sparande. Denna tanke var inte helt ny, utan hade tidigare funnits i de sparkassor som startades för arbetarna vid större bruk och fabriker i Tyskland och Storbritannien i slutet av 1700-talet. Grundidén för den svenska sparbanksrörelsen finns i Ruthwell i södra Skottland, där initiativtagaren kyrkoherde Henry Duncan gick ett steg längre och formulerade det som att ”vem som helst skulle få sätta in hur små belopp som helst och behålla äganderätten till och den fria dispositionsrätten över insatta medel”.

Redan från starten av den första sparbanken i Göteborg 1820 var det dock två avgörande skillnader jämfört med sparbanker i andra länder som avgjorde att det blev en sådan succé i Sverige. För det första var det stiftarna själva (som senare blev huvudmän) som utsåg samtliga styrelseledamöter, utan inblandning av staten eller någon myndighet. För det andra så började man omedelbart med att låna ut pengar ”mot bästa säkerhet och till högsta lagliga ränta”.
De svenska sparbankerna fick därför redan från början en stark lokal förankring och ett starkt lokalt styre. Denna självständighet hade sedan genom den lokala kapitalbindningen och den lokala kreditgivningen mycket stor positiv påverkan på den lokala utvecklingen.